Barn på väg!

Det blir tillökning i familjen snart. Jag är med bok.

De som känner mig skrattar nu kanske, men det ska ni inte göra.  Ovanligt långt havandeskap lär skapa genier. (Eller var det idioter?)

Två barn har jag alstrat än så länge. En tung och en lätt.

Den första kom 1993 och döptes till “Offensiv nostalgi” (Nya Doxa) .

Dess havandeskap var ungefär tre år, inte ovanligt för böcker.  Ambitionen med Offensiv nostalgi var hög; den skulle flyga ovan molnen som en fågel, försöka fatta och fånga tidens anda, katalogisera dessa heliga kor.

Hur den lyckades? Inte så illa om ni frågar mig. Det var svårare att få den såld. (Köpes från mig numera.)

Det gick tio år innan nästa parvel såg dagens ljus.

“Det bästa gömstället” (2003, Det allvarliga förlaget) var ett slags stand-in. Dvs. den kom istället för en annan bok, en bok som fortfarande inte förlossats: “Skånsk lokaltrafik — en studie i förnedring” . (Kommer snart.)

“Det bästa gömstället” hade som underrubrik “Prozak och peosi”. Förväxla inte med prosa och poesi.

Och nu är det dags att bryta tioårstrenden. Det är bara 2012 och nästa bok är redan på väg!  Här går det undan, och det kommer att gå än mer undan snart.

Snart har barnaskaran tre medlemmar. Bok 1 får väl ses som äldst och klokast. Bok nr 2 är en busunge, fräck, dystopisk men ändå aristokratisk. Ett smakprov:

Men hur ska de samsas med barn nr 3? Det blir ett helt annan slags unge. Nostalgi och Gömställe var båda två distanserade ungar, på något sätt Generation X. Den nya ungen är snäll och hjälpsam, om än kanske inte beskedlig.

Unge nr 3 heter (redan innan jag vet om det blir en pojke, flicka eller höna)  “Bättre provsjungning”. (Bra unisexnamn.) Och den har, som många andra barn, redan en egen hemsida. En unge i tiden, mao.

Man kan nästan fråga sig om det är samma far, jag menar samma mor till alla ungarna. (Mor = musa). Unge nr 3 ser inte som sin uppgift att förstå stora mönster att kritisera samhället, utan att hjälpa sökande till opera och musikal att göra bättre provsjungningar.

Fast… vid närmare betraktande är unge 1 och 3 lika varandra ändå. De försöker bägge förstå — i fall 1 världen och samhället, i fall 3 provsjungningen. Båda kan sägas handla om damage control, om att lokalisera och undanskaffa disharmonier och dissonanser, Till Harmonins Större Ära.  (“Offensiv nostalgi” kallades mycket riktigt för en filosofisk harmonilära.)

Unge 1 var rebellisk, med en fast övertygelse om att han var ensam i världen, ensam mot världen. Unge 3 är en del av ett (musikaliskt) sammanhang, mindre missanpassad. Han talar som en lärare, inte som en profet.

“Bättre provsjungning” är också något som jag förr betraktat med misstänksamhet: en handbok. Orsaken till denna misstanke kommer sig av en annan ofödd unge, min stora bok “Festens anatomi” (kommer snart). När jag orienterade mig i domänen festböcker slog det mig hur få böcker det fanns där, och hur många handböcker. How to-books, jovisst, det kan behövas ibland. Men nog förtjänar fenomenet fester mer än simpla manualer där man lär sig hur man dukar bord, skriver inbjudningskort och när man ska servera vinet?

Handböcker är förstås inte bara av ondo. Det är nästan som att säga att pedagogik är av ondo. Jag, född pedagog, älskar att undervisa. Men en handbok är inte självklart detsamma som en pedagog. Det gäller ju att få eleven att tänka, bli självständig och mogna. En bok som bara säger “för ratten till höger, tryck in, starta om” lämnar mig lika dum efter att jag läst boken. Enda skillnaden är att jag kan starta mojängen eller stoppa mackapären.

Pedagogi är något annat. Att vara lärare och pedagog i klassrummet är mycket enklare än att vara det i en bok. Man ser eleverna, de pratar, de frågar, vi har en dialog. Hur ska detta kunna ske i en bok med platta sidor, enbart skriven av mig?

Kanske genom att vara interligent. Dvs genom att baka in eleverna i texten. Inte stå ensam på talarstolen utan hela tiden ha studenterna för ögonen, ibland skapa fingerade samtal.

Det hjälper förstås att jag har lång erfarenhet av provsjungnignar, och dessutom undervisat i ämnet ( kurs på musikhögskolor tillsammans med regissören Elisabet Ljungar).

Nå, vi får väl se hur det går för det nya barnet. Jag tror inte den kommer att bli mobbad i alla fall. Det är det sista en förälder önskar sitt barn.