The Harmonious Blogsmith

Skogen, inte träden (Nordkalk)

Visst är det bra att spotlighten och uppmärksamheten nu riktas mot Nordkalks skumraskaffärer.

Men – detsamma tycker andra företag som är lika skumma, och ännu skummare.

“Allt ljus på dig” kan låta fint, men det är inte självklart altruistiskt. Större klarspråk: “Allt ljus på DIG så slipper jag få något ljus på MIG.”

Glöm träden ett tag och titta på skogen.

Nordkalk är inget unikum. Låt oss se till principerna, inte till enskilda aktörer som för ögonblicket fastnat i strålkastarljuset.

Låt inte Nordkalk skymma sikten och det större perspektivet.

SAOLBA

I dag har jag dragit mitt strå till språkstacken och skrivit till SAOL.

Ändelsen -ba har framtiden för sig. Nu väntar jaba spänt på svar från saolba.

PS: Fast nu inser jag att jag glömde det kanske viktigaste: henba.

The thrill has gone

Det är tragiskt — eller det kanske bara känns tragiskt.

När jag häromdan stod vid ett vägskäl – Storgatan eller Bakgatan? – hade jag inte lust att gå i någondera riktningen. Inte ens Fyllagatan lockade. Och då får man se sanningen i vitögat. Attraktionen är över.

Det vore lönlöst att förneka saken: Förälskelsen är slut.

Kärleken varade ändå rätt länge. Började tidigt 70-tal, gick i olika faser och var stundtals som en veritabel saga. (Dokumenterad i stundtals smärtsam detalj i min gamla blogg Kalla linjen.)

Man kan förstås fråga sig hur mycket som var svärmeri, hur mycket verklighet. Jag har alltid sett saken så att inte två personer bor i samma stad. Alla bor i sin version av staden. Det har jag också gjort.

Men även min version har nu blivit nött, grå, luggsliten. Sagan har krympt till prosaisk storlek small.

Dags att gå weiter, dra upp ankaret, ta fram sprutan och ge en svidande vitamininjektion i livets rumpa så den inte säckar ihop och blir till en hängröv.

Som Noël Coward sjöng:

The thrill has gone,
To linger on
Would spoil it anyhow;
Let’s creep away
From the day
For the party’s over now.

"The day" = Vadstena

I speak Swedish

Nationaldagen har kommit och gått, vilket alltid är en märklig historia i landet Sverige.

Nationell, nationalism och nationalistisk är för många svenskar snudd på skällsord, synonyma med rasism. Så man firar med blandade känslor.

Svenska flaggan är på samma sätt motsägelsefull. Jag gjorde för femton är sedan ett rockslagsmärke med texten “I speak Swedish”. På den fanns en liten bild av en svensk flagga.

Livsfarligt! sa mina vänner till mig.

Frågan om nationalism är laddad som en krutdurk i Sverige.

Fast på sätt och vis är den helt tom. Så här skrev för drygt hundra år sen Gustaf Sundbärg:

Fina berg, sjöar och skogar! Jobbiga och tråkiga människor, fy!

Sundbärg hör man sällan nuförtiden. Alltså flera citat.

Jag som försökt lösa Mysteriet med den Svenska Festen lystrar förstås när frågan om umgänge kommer på tal.

Bekräftar månne Sundberg sin egen tes, att svenskar är välvilliga mot främlingar men avoga mot sina egna?

Eller motbevisar han snarare individuellt en annan av sina teser, nämligen att brist på psykologi präglar Sverige?

Som sagt, dessa citat kommer från en bok skriven 1911. Svensk försvagad nationell känsla är inte något nytt. (Däremot tycks sjukdomsinsikten ha bleknat.)

Är någonting egentligen nytt?

Du är och du blir vad du var…?

Testa er nationella instinkt. Vad känner ni inför denna bild?

Fel bild. Här är den korrekta.

Fel igen… Tredje gången gillt.

Det är jag som är Anon

Nu träder jag  fram. Det är jag som är Anon.

Jag existerar, jag är verklig. Jag är jag, helt enkelt. Anon var namnet.

Och jag är inte alls anonym. Nej, jag är Anon. Och jag måste få vara just Anon.

Vissa tror att jag är ett kollektiv, att jag i själva verket heter Bnon eller Cnon. Inte alls. Jag är Anon.

Gissa vem det här föreställer?

Mitt namn är jag. Det är ingen mask. Jag är ett namn, därför vet ni vem jag är.

Flera frågor?

PS: Att påstå att jag i själva verket är PDQ Bach är rent förtal.

Overhead stjäl showen från teknikkritiker?

Jag brukar säga att huvudrollen i musikalen Miss Saigon är helikoptern. Det är inte snällt sagt, men stycket har inte gjort sig förtjänt av så mycket snällhet.

På min föreläsningen härom dan för Funka nu (Tillgänglighetsdagarna på Stockholmsmässan) fanns ingen helikopter — men väl en overheadmaskin.

Ni hörde rätt, overhead!

Att OH betraktas som en antikvitet hade jag inte tänkt på. Fast… jag påminner mig faktiskt en föreläsning jag höll redan ca. 1997 där mitt bruk av overhead väckte munterhet. Hur är det då inte 2012?

Jag har i princip inget emot Powerpoint, men jag behärskar det inte.  Utan att tänka på saken blev mitt budskap tydligen förstärkt av närvaron av gammal OH-teknologi. (I mindre lokaler skriver jag gärna med krita på svart tavla eller tusch på vit, men detta rum var för stort.)

Jag och min OH.

Jag hade vissa farhågor innan just detta framträdande. Föredraget skulle t.ex. tolkas. Detta innebär att jag måste vara färdig med materialet mycket tidigare än annars. I vanliga fall ställer jag min “väckarklocka” så att den ringer dagen före föredraget – då är saken färdig och mogen. Inte två dagar innan, definitivt inte en vecka före.

Men tolkarna måste ha material i tid. Jag insåg så småningom att det låg i mitt eget intresse att tolkarna hade träffat mina specialtermer (fjärrkom, närkom, autokom, ononism, nördbroms, djupband, etc.) i god tid. Inte bara hörvägen utan också visuellt. Jag vill ju inte att de skulle skriva Närke eller onanism när jag menade något helt annat.

På Stockholmsmässan fanns också skrivtolk, och det hade jag också svårt att förlika mig med. Dessutom teckentolk, i två skep nader — dels live på höger sida, dels projicerad på en skärm till vänster.

Lägg till detta den stora skärmen i mitten där jag visade mina bilder och vi kommer till summa fem (5) saker att ta in:

• mig
• skärmen ovanför mig
• skärm med teckentolk till vänster
• skärm med skrivtolkning till höger
• teckentolk stående på golvet till höger.

Detta är något helt annat än en ensam människa på scenen, på sin höjd beväpnad med diaprojektor.

Men jag slutade kämpa emot. Funka jobbar mycket med funktionshinder, och medel för att komma över dessa hinder, så saken handlade om att inte stänga någon ute, tvärtom.

Sa jag att det också tolkades i hörlur till engelska och skrivtolkades till svenska när talaren var engelsktalande? Puh, många spår och många konverteringar där.

Så här såg scenen ut.

Men till slut kändes det hela ändå harmoniskt, trots dessa många bollar i luften. Jag hade funnit ro och förlikat mig — till och med med det faktum (vilket man varnat mig för innan) att publiken satt och Twittrade under föredraget!

Man kryptoluddit skulle man kunna bli förskräckt om man lägger ihop allt det här. Sinnen överbelastade av budskapet i tre former (tal, teckenspråk, nerskrivet tal, möjligen översatt från engelska till svenska) samt en Twittrande publik. Teknikintensivt är bara förnamnet.

Ur det perspektivet var det kanske lämpligt att jag använde overhead. Den museala tingesten balanserade high tech-atmosfären med lite gammal hederlig nostalgi.

Powerpoint är ett lyxigt verktyg. Den är självklar på föreläsningar numera men kanske funderar man inte på hur mycket man får gratis. Man behöver t.ex. inte memorera någonting, inte ha lappar med stödord. Man bara trycker på en knapp och vips kommer stödord och bilder som en engelsk butler.

Vissa bara läser innantill, vilket gör mig väldigt sömnig. Jag kan läsa, jag kan lyssna, men när jag får en simpel uppläsning av det jag redan ser blir det kaka på tårta.

Powerpoint är nästan FÖR bekvämt, FÖR förföriskt, FÖR bortskämmande.

Jag tänker på en sentens ur en deckare jag glömt namnet på. “Han bar inte vapen för en pistol gav honom en känsla av trygghet som han inte gjort sig förtjänt utav.” På liknande sätt ger Powerpoint en känsla av trygghet som man kanske inte förtjänat. Det är som att gå med bälte OCH två par hängslen.

Jag kommer säkert att börja använda Powerpoint någon gång. (Dess många möjligheter är inte osynliga för mig.) Fast inte än, kanske om tio år. Möjligen kan jag även då plocka retropoäng på “teknologi som hämtats direkt från muséet eller källaren”.

Konkurrent eller show-stopper?

Barn på väg!

Det blir tillökning i familjen snart. Jag är med bok.

De som känner mig skrattar nu kanske, men det ska ni inte göra.  Ovanligt långt havandeskap lär skapa genier. (Eller var det idioter?)

Två barn har jag alstrat än så länge. En tung och en lätt.

Den första kom 1993 och döptes till “Offensiv nostalgi” (Nya Doxa) .

Dess havandeskap var ungefär tre år, inte ovanligt för böcker.  Ambitionen med Offensiv nostalgi var hög; den skulle flyga ovan molnen som en fågel, försöka fatta och fånga tidens anda, katalogisera dessa heliga kor.

Hur den lyckades? Inte så illa om ni frågar mig. Det var svårare att få den såld. (Köpes från mig numera.)

Det gick tio år innan nästa parvel såg dagens ljus.

“Det bästa gömstället” (2003, Det allvarliga förlaget) var ett slags stand-in. Dvs. den kom istället för en annan bok, en bok som fortfarande inte förlossats: “Skånsk lokaltrafik — en studie i förnedring” . (Kommer snart.)

“Det bästa gömstället” hade som underrubrik “Prozak och peosi”. Förväxla inte med prosa och poesi.

Och nu är det dags att bryta tioårstrenden. Det är bara 2012 och nästa bok är redan på väg!  Här går det undan, och det kommer att gå än mer undan snart.

Snart har barnaskaran tre medlemmar. Bok 1 får väl ses som äldst och klokast. Bok nr 2 är en busunge, fräck, dystopisk men ändå aristokratisk. Ett smakprov:

Men hur ska de samsas med barn nr 3? Det blir ett helt annan slags unge. Nostalgi och Gömställe var båda två distanserade ungar, på något sätt Generation X. Den nya ungen är snäll och hjälpsam, om än kanske inte beskedlig.

Unge nr 3 heter (redan innan jag vet om det blir en pojke, flicka eller höna)  “Bättre provsjungning”. (Bra unisexnamn.) Och den har, som många andra barn, redan en egen hemsida. En unge i tiden, mao.

Man kan nästan fråga sig om det är samma far, jag menar samma mor till alla ungarna. (Mor = musa). Unge nr 3 ser inte som sin uppgift att förstå stora mönster att kritisera samhället, utan att hjälpa sökande till opera och musikal att göra bättre provsjungningar.

Fast… vid närmare betraktande är unge 1 och 3 lika varandra ändå. De försöker bägge förstå — i fall 1 världen och samhället, i fall 3 provsjungningen. Båda kan sägas handla om damage control, om att lokalisera och undanskaffa disharmonier och dissonanser, Till Harmonins Större Ära.  (“Offensiv nostalgi” kallades mycket riktigt för en filosofisk harmonilära.)

Unge 1 var rebellisk, med en fast övertygelse om att han var ensam i världen, ensam mot världen. Unge 3 är en del av ett (musikaliskt) sammanhang, mindre missanpassad. Han talar som en lärare, inte som en profet.

“Bättre provsjungning” är också något som jag förr betraktat med misstänksamhet: en handbok. Orsaken till denna misstanke kommer sig av en annan ofödd unge, min stora bok “Festens anatomi” (kommer snart). När jag orienterade mig i domänen festböcker slog det mig hur få böcker det fanns där, och hur många handböcker. How to-books, jovisst, det kan behövas ibland. Men nog förtjänar fenomenet fester mer än simpla manualer där man lär sig hur man dukar bord, skriver inbjudningskort och när man ska servera vinet?

Handböcker är förstås inte bara av ondo. Det är nästan som att säga att pedagogik är av ondo. Jag, född pedagog, älskar att undervisa. Men en handbok är inte självklart detsamma som en pedagog. Det gäller ju att få eleven att tänka, bli självständig och mogna. En bok som bara säger “för ratten till höger, tryck in, starta om” lämnar mig lika dum efter att jag läst boken. Enda skillnaden är att jag kan starta mojängen eller stoppa mackapären.

Pedagogi är något annat. Att vara lärare och pedagog i klassrummet är mycket enklare än att vara det i en bok. Man ser eleverna, de pratar, de frågar, vi har en dialog. Hur ska detta kunna ske i en bok med platta sidor, enbart skriven av mig?

Kanske genom att vara interligent. Dvs genom att baka in eleverna i texten. Inte stå ensam på talarstolen utan hela tiden ha studenterna för ögonen, ibland skapa fingerade samtal.

Det hjälper förstås att jag har lång erfarenhet av provsjungnignar, och dessutom undervisat i ämnet ( kurs på musikhögskolor tillsammans med regissören Elisabet Ljungar).

Nå, vi får väl se hur det går för det nya barnet. Jag tror inte den kommer att bli mobbad i alla fall. Det är det sista en förälder önskar sitt barn.

Gårdagens bus, dagens skandal

När jag växte upp var Simon Spies inte bara charter- utan också skandalkung. Han hade långt okammat skägg, visade sig naken offentligt med unga, likaledes nakna piger, försökte korsa jordgubbar med cannabis, osv.

Shocking!

Det fanns också bus i livet, men det var något annat. Smygröka på rasten, bli full på föräldrarns fina viner, läsa Kavalkad (antik porrtidning) och Naked lunch, lyssna på Zappa, Led Zeppelin och Tony Williams Lifetime i kompisars rökelsedoftande källarlokaler….

När jag blev äldre ändrades dödssynderna och dekadensen– och tidningsrubrikerna. Rockstjärnor dyrkade Satan, hade sex med minderåriga, snortade kokain, dog i sina egna spyor, osv.

Den nyligen bortgångne dandyn Sebastian Horsley gjorde ingen hemlighet av sitt liv med knark, prostituerade och nagellack.

Därför är det gulligt — på ett skrämmande sätt  – att läsa detta.

Om gårdagens bus är dagens skandal, vad är då gårdagens skandal i dag ?

Bästa svar vinner en  t-shirt. (Väl inrökt.)

Dagens aforismer

>>Små barn har ben, men kan ändå inte gå.

>>Att man vet var man är betyder inte att man kan ta sig därifrån.

>>Det hjälper inte att du kan spela piano om du inte har ett piano.

>>Var inte arg på skruvmejseln för att den inte är en såg.

>>Den mindre frågan är den större frågan [Vad är meningen med livet? LÅTER stort men det är större att fråga: Vad är meningen med MITT liv? Varför? För den frågan bränns, medan den förra ofta är en hobby, blott tidsfördriv för långa vinterkvällar.]

>>En delsanning är mycket mer inviterande än en Sanning. [För många för att de kan kritisera den, ägna sig åt favosporten Finn Fem(hundra) Fel -- för andra för att de vet att delsanning är det man får, det man kan arbeta med.]

Ungersk dagbok: Slå på trumman

Först hörde jag talas om dem. Sen hörde jag dem. I går hörde jag dem igen.

Jag talar om Amadinda.

På gårdagens matinékonsert, med ung. hälften barn i publiken, noterade jag följande.

Vad ska man med noter till?

Två timmars konsert med oerhört svår, komplex, och virtuos musik (på denna konsert var allt “etniskt”). Allt spelades “by heart”. Kan grabbarna ens noter…?

(Samma sak observerades med 100-tagu cigányzenekar härom veckan. Men de spelade inte gamelan eller musik från Tonga utan Straussvalser och Wilhelm Tell.)

Ingen Blinka lilla stjärna

Amadinda spelar långa (kring 10 minuter) stycken, sådant som skulle kallas “svår” musik. (1-a gången jag hörde dem, också en matiné, spelade de John Cage.) För barn. Klockan elva på söndag. Detta är inte Sverige.

Största möjliga tystnad…

Publiken lyssnar. Det är tyst i salongen. Jag saknar kanske fantasi, men jag kan inte tänka mig en så lång konsert för barn i Sverige som inte strax urartar till stoj och röj.

Slå ihop de små händerna

I ett av Sveriges stora konserthus uppmanas publiken att slappna av. “Det gör inget om ni applåder mellan satserna”. (Varför tynga folk med kunskapen att det finns något som heter “flersatsigt verk”?) Här i MUPA finns inga tjuvstarter, trots att det är långt ifrån uppenbart när stycket slutar. De små barnen klarar galant det vuxna inte klarar i Sverige.

Alla breve-mysteriet

Vid sidan om alla andra skillnader: ungrare applåder inte som andra. De börjar klappa normalt, accelererar sedan, och när det kommer upp snabbt tempo går de över till Alla breve. Den håller de ett tag, sen börjar cykeln igen.

Detta är förvisso mer dynamiskt än det vanliga formlösa applåderandet. Jag frågade en av musikerna i Amadinda var detta kom från. Han visste inte. Man tröttnar på att klappa fort, sa han. (Undrar om man skulle kunna plantera denna meme i Sverige?)

Summa summarum:

Jag vet inte vad jag var mest imponerad av, musikerna eller publiken.

Ett smakprov:

Audition för Hair

Spelat audition för Hair i två dar.

Vilken märklig (och härlig) situation en audition är. Nej, inte för de sökande nödvändigtvis, men för mig, auditionpianisten.

På två dar har jag mött och kompat cirka 140 människor. Det är mycket, det. Varje möte tar kanske fem minuter. För mig följs det av ett nytt möte, och ett till, men för den sökande handlar det om ett enda kort ögonblick. Sen är provet över. Man har en chans, sumpar man den är det good bye för den här gången.

Det är som att rikta en solstråle mot en liten punkt. Just där ska ljuset samlas, just då ska man göra sitt bästa.

Min roll är inte så långt från min filosofiska gärning. Sokrates, som använde dialogen och samtalet som sitt främsta verktyg (som jag också gör i mitt visdomsgille), kallade sig ibland för barnmorska. Man ska hjälpa till att föda fram barnet.

I auditionsammanhang är “barnet” en bra prestation. Det är förstås sångaren som gör det mesta av jobbet, men jag kan bidra till att få skeppet att färdas bättre, eller — mindre roligt — få det att sjunka. (De flesta sjunkande sångare torpederar dock sig själva, utan hjälp från mig.)

Det känns som om jag varit extrapappa till en storfamilj, en himla massa barn som jag ska snyta, tvätta, klä på, få att gå rakt.

Om detta handlar min nya bok: Bättre provsjungning. Jag noterar att den kan behövas.

Val av sång t.ex. är inte självklart lätt. Många väljer sånger som inte visar särskilt mycket av deras talang, andra tar låtar som visar allt av deras svagheter.

Denna gång noterade jag också att många förkortar sina sånger på ett meningslöst sätt. Det är som snabbtåget; man bygger om banan för några miljoner, vinner sen några minuter. Här vinner man bara sekunder på att ta bort 6-10 takter. Resultatet blir lätt en formlös, snopet kort sång.

Visst, ibland ber juryn om en kortversion, men för övrigt finns det ingen anledning att stympa sången.

“Hej, min sång tar tre minuter men jag tänkte att ni nog är trötta…. så jag har lyckats få ner den till två och fyrtio!”

Så gör man ett hafsigt och oproffsigt intryck. Våga ta plats. Sjung sången så att den håller i tre minuter!

Det var kul att spela så mycket ur Hair, en musikal jag inte har någon närmare relation till. Det är hairligt med hippiestuket, och vilken musikaluppfinnare skulle i dag våga skriva låtar med titlar som “Hashish” och “Sodomy”?

Här den spejsade “Walking in space”. Turn on, tune in, känn ångorna…

Det dök förstås upp sånger ur andra, modernare musikaler. Det var härligt att kompa “Look at me now ” (The Wild Party).

“Look at me now /Taking a bow / I’ve been to Hell and back…”

Så ska det låta!

Andra sånger gör mig smått illa berörd. “Tell my father”  (The civil war) doftar av den sorts smöriga sentimentalitet som Les Mis vant oss vid. “Your eyes”  (Rent) är ett bra exempel på tafflighet som numera bildat skola. (Jag tror fortfarande inte att Rent hade haft sådan framgång om inte upphovsmannen gått och dött dan före premiären.)

Sen har vi förstås “Gethsemane”… Att det blev just dilettanten Andrew Lloyd Webber som skrev musikalen om Jesus liv ser jag som ett hårt slag mot kristendomen.

Bröderna Gershwin och Irving Berlin — och för att tala om de levande, Stephen Sondheim — befinner sig på en helt annan planet än dessa klåpare.

Nå, de två dagarna är över och mina “barn” är skingrade och utflugna. Från och med oktober kommer några av dem att kunna ses på scen i Åbo.

Ungersk dagbok: Relationer

Ungern kryper in under skinnet, medan Sverige smälter bort… Noterar några märk-värdiga skillnader mellan länderna.

Man “har det” bättre i Sverige, men är mindre frustrerad i Ungern. Den hinna av frustration som finns mest överallt i Svedala, helt klart i storstäderna, ser jag inte här. Vardagslivet — och nu tänker jag på relationen mellan människor — fungerar och flyter bättre här. I Sverige däremot hackar det som motorn på en gammal bil.

Här är man inte rädd för nästan; främlingars kontakt är absolut inget konstigt. I Sverige: Absolut Konstigt. Detta gör livet i en storstad som Budapest okomplicerat. Det sociala maskineriet är väloljat.

Talade med en belgisk turist i Stockholm för några år sen: “Am I just imagining or are people staring at me here…?” Jo, man stirrar i Stockholm. Eller snäppet under: man kollar in varandra. Är du farlig? Vän eller fiende? Är du snygg, kanske snyggare än jag kanske?

Man kollar också in sig själv: Är jag snygg? Snyggare än du? Gillar du det du ser…?

Och så dagens upptäckt: Detta land är kristet. Det vill jag inte säga om Sverige. Sverige håller att flyta bort i något slags religiös sörja där ideologisk vilsenhet och desorientering är norm. Jag blir nästan chockad när jag börjar fatta att här är kristendomen inte en subkultur eller minoritet utan en del av folksjälen.

Det är däremot inte sex.

Erotik ligger som en orgelton i den svenska atmosfären. Det inser jag när jag varit här i någon månad. I Ungern är det frapperande låg erotisk laddning till vardags. Energierna är lugna och sansade.

Eller man kanske ska säga att det är frapperande hög erotisk laddning i Sverige. En norsk vän som jag gick på Musikhögskolan med fällde följande kommentar: “När jag ser på en ung svensk kvinna ser jag… erotik.”

Svenska kvinnor säger med munnen “Respektera mig som människa”, samtidigt som de rättar till nätstrumporna. Här ser jag få nätstrumpor men desto fler kvinnliga människor. Att vara kvinna är inte SÅ annorlunda från att vara man. Närmare.

I Sverige är polerna längre från varandra, spänningen högre. Men bromsen är också starkare. Även fast spänningen är hög händer ofta absolut ingenting mellan könen. Det är mycket “action” — mentalt.

Och det är ingen större tvekan om vilket som är det starka könet i Sverige. Inte kroppsligt eller ekonomiskt, men psykologiskt och sexuellt. I Sverige är kvinnan tupp och mannen höna.

Män från Mars och kvinnor från Venus? Inte i amasonernas och de hunsade männens land Sverige. Rådet från en gammal husmodersbok “Håll mannen kort” har fallit i god jord.

Det är ont om balanserad, sansad Yang i Sverige. Det finns en grundmisstänksamhet mot Yang (män är bovar, orsak till det mesta ont i världen), och när man väl hittar Yang är den ofta extrem. Fotbollssupporters, Hells angels, etc.

Män i grupp förenas kring fotbollen, säger en svensk röst på Facebook. Är det inte lite påvert…? Varför inte kring folkmusik och folkdans?

Denna scen har jag mycket svårt att tänka mig på ett svenskt dansgolv. Plötsligt dansar en man, nej TVÅ män, solo…! De är säkert homo, är första tanken. Eller så vill de hävda sig, stärka den “rådande repressiva könsmaktsordningen”.

Men här känns dansen naturlig, vacker, och stilig. Helt klart betyder manlighet olika saker i de bägge länderna.

Slutligen: I Sverige har ordet “utseendefixering” verkligen substans. De som använder ordet (kritiskt, förstås) ser möjligen inte att denna “fixering” ligger över hela landet som en låg dimma.

Med utseende menar jag inte bara kropp och kläder (sådant är viktigare här än där, mer i Stockholm än i Malmö). Jag tänker på stil generellt. Särskilt i Stockholm finns en tuff och kaxig attityd som man nästan kan skära med kniv. Import av amerikansk “attitude” behövs inte; varan finns redan. Och den är släkt med gammal hederlig snobbighet. “Om du ser ut/klär dig/ för dig på ett visst sätt kommer jag att se snett (eller ner) på dig, inte respektera och inte prata med  dig.”

Så klingar den svenska melodin i mina öron. Inte alls som en csárdás.

Ungersk dagbok: Jag politiserar, alltså finns jag.

I Sverige vänjer man sig vid okriget. (Jag säger inte fred, för det är ett positivt begrepp. Frånvaron av krig är inte detsamma som fred.)

När man kommer till Ungern märker man att kriget — dess spår, dofter och minnen — finns överallt. I böcker, tidningar, filmer, i själva husen.

Kulhål

Krigets allestädesärvaro är också politikens.

Härom dan hamnade jag mitt en stor politisk demonstration.

I dag slår jag på TV-n och ser en EU-debatt som kretsar kring “Ungernfrågan”.

På kvällen ser jag på ungersk film, en krigskomedi från 1965: A tizedes és a többiek.

Och jag tänker: Ungern är ett svårt land att vara apolitisk i. Alla politiserar här. Det är var mans hobby och självklara impuls.

Men jag ändrar mig. Ordet är inte “svårt“; det kanske är “bra“ . (Och nödvändigt.) Detta är ett bra land att vara apolitisk i.

Jag tror vi måste växa från kriget, och innan dess, politiserandet. Att politisera är ett sinnestillstånd, här i Ungern närmast kroniskt. Definitivt eldhjärna.

På proggartiden i Sverige skulle alla politisera. “Du vet väl att allt är politik“ sade en vacker flicka till mig sent 70-tal, och det smärtade mig att hon köpte denna billiga sanning. Hon hade förresten vänsternäsa. (På sjuttiotalet observerade jag (ingen var mer förvånad än jag) att vissa flickor till vänster hade speciellt söta näsor.)

Men allt är inte politik. Om allt nödvändigtvis ska vara något annat än allt vill jag säga:

Allt är musik.

Inklusive politik. Politik är en kantig, klumpig och rå melodi. Det finns plats för den i musikens universum. Men all musik är inte och kan inte vara kantig, klumpig och rå.

Detta är möjligen en lärdom för mina forna landsmän.

Det mullrar i Östergötland

Det mullrar i Östergötland

över mitt huvud
dundrar helikoptrar
stålfåglar på människojakt

Militära intressen
                        S—–M—–Ä—–L—–L—–E—–R

tydligen högre än fredliga

(what else is new?)

Är Vätterns vatten
källa till liv och glädje
eller en skjutbana
en sjö för övning
i att bättre döda?

Skvalp skvalp -- eller boom boom?

?

I stormen

när det är vindstilla
är jag kung
kejsare
Gud

när vinden börjar vina
och stormen blåser upp
när strömmen går
takpannor flyger
grenar bryts
bilar välter
och träd viker sig
då blir jag människa

stormen bedarrar
jag är kung igen
ser fram emot
nästa storm