The Harmonious Blogsmith

Numera ÄR vi kor

Går in på tandvården. “Goddag, jag vill köpa en mellanrumsborste.”

“Jaha, vad har du för personnummer?”

Vafan? Ska de ha mitt pers.nr för att få köpa en simpel borste? Det är ju ingen mattkniv eller älgstudsare vi talar om.

Jo, men ordning och reda är väldigt viktigt i samhället. Helt utan siffror det nog inte går.

Kommer att tänka på den dam i Malmö — en cool kåsör när det begav sig, numera i andra sfärer — som vägrade personnummer. När man på post eller bank frågade om hennes persnr svarade hon: “Det säger jag inte. JAG ÄR VÄL INGEN KO HELLER!?”

Oj, så knepigt hennes liv skulle vara i dessa Wywallettider.

130224. De sista fyra siffrorna behåller jag för mig själv.

Bra språkreform

Alla har roligt åt att bra betyder behå på engelska. Eftersom det svenska språket (finns det något sådant egentligen?) håller på att bli alltmer engelskt har jag ett förslag: att vi lika gärna säger behå som bra.

Sök på “bra” på Google och vad hittar ni väl då?

Just det, damer i behå!

Låt oss dra konsekvensen av detta och slå in på en mindre provinsiell och mer internationell väg. Jag illustrerar med några konkreta exempel. Använd dessa uttryck 6-8 gånger om dagen så är reformen snart genomförd.

Vilken behå idé!
Grattis, behå gjort!
Alla sätt är behå, utom de dåliga.
En behå karl (alt. sås) reder sig själv.
Inget är så behå att det inte kan göras bättre.
Borta behå men hemma bäst.

Så ger vi språket en välbehövlig push-up.

Behå där!

Nästa uppgift kommer att bli problemordet “fart”. Vi kommer att lära oss att lyssna på det med utländska öron; inprutt, fisbegränsning och rymdfis ingår snart i var mans vokabulär.

Till dess, håll ut och förlora inte hoppet! Svenskan kommer inte att bi långlivad.

Olika falla ödets bombe… lotter

I Ungern har jorden nyss talat. Den sa: “földrengés” (jordbävning).

I Sverige, särskilt då i Östergötland, behöver jorden inte tala. Vi ordnar våra egna skalv (praktiskt), med hjälp av militären.

Rädda gärna Vättern, förresten.

Mamma, vad är en “filosof” för något?

Jag är inte alls säker på att filosofi ska börjas i vaggan. För mig är den senarare ett verktyg för vuxna människor som redan trasslat in sig i livets nät.

Men — om jag skulle förklara vad en “filosof” är för ett barn skulle det kanske låta så här:

“Tänk dig att du äter något, middag eller godis eller dricker läsk. Alla kan känna om det smakar gott eller inte. Men få eller nästan ingen kan känna, genom tungan, om maten är nyttig eller ej, på vilket sätt den påverkar kroppen. Det får man använda mätinstrument för.

Tänk dig nu en människa som kan känna på smaken om maten är nyttig eller onyttig, som alltså är ett slags mätinstrument. Fast nu talar jag inte om vanlig mat utan om annan “mat”: tankar och känslor. Just en sådan människa är eller försöker filosofen vara.

Vilken nyttig människa han vore… “

Hm, den här tanken smakar manipulation med ett stänk av bländverk. Mata mig inte med flera sådana tack.

Smarta ungar och dumma pensionärer

Se hur kloka små barn är och hur dumma de gamla!

Dumma mojmoj!

Eller, barnet är kanske ännu smartare (och elakare) än man tror. Internet Explorer?? Snacka om att kollra bort mormor.

Den här sortens budskap var vanlig för ca femton år sedan, under IT-boomen. Det var på den tiden man skulle skrämma medborgarna till uppkoppling. Tidningarna hade små gullia artiklar om mormor och morfar som minsann VILLE lära sig det nya, som tyckte det var SÅ BRA att kunna sända digitala födelsedagshälsningar till barnbarnen och som VÄLDIGT SNART skulle ställa sig i kö för att skaffa datorkörkort.

Själv undrade jag var de troligtvis ännu fler pensionärer fanns som INTE ville koppla upp sig, som INTE villa chatta och som gav BLANKA FAN i hur man fick igång Internet Explorer. De fanns, det är jag övertygad om, men ingen skrev om dem. De tegs ihjäl, skuffades åt sidan, marginaliserades.

I dag är de kanske döda.

Apropos död påminner jag mig vad en högt uppsatt nörd på British Telecom (Peter Cochrane) svarade i en intervju på frågan “Vad vill du säga till de gamla som blir illa till mods av de här datoriserade nymodigheterna?”.

Nörden kom med ett slags tröst.

“Don´t worry, you are going to die soon.”

Quasimodo förklarar sig

Quasimodo, av många tippad som en stark kandidat i tävlingen Världens Fulaste Man, berättar om sin livsfilosofi.

Internationella gudomliga kvinnodagen

Almanackan säger Nu ska vi fira kvinnan.  Okay, ett fyrfaldigt leve för kvinnan. Hon leve: hurra x 4!

Fast min entusiasm svalnar något när jag får se följande affisch för en välgörenhetskonsert på Internationella kvinnodagen.

Verk av KVINNLIGA kompositörer framförs av KVINNLIGA artister till förmån för KVINNOR. Jag väntar bara på slutklämmen: för en publik av enbart KVINNOR. Då vore femininet  hundraprocentigt och männen skulle helt stängas ute från denna tjejkväll.

Och ändå, tänker jag — saken skulle kunna vara så annorlunda.

Det känns naturligt för mannen att hylla kvinnan. Vi, åtminstone vi konstnärer och tänkare, har hyllat kvinnor i hundratals, tusentals år. Men det kanske är slut med det. I alla fall i Sverige, landet med de mansfria zonerna, med den klara, höga luften, fri från karlars svett.

Kvinnor hyllar sig själva. Himla praktiskt. Men det känns också lite desperat, som att skicka vykort till sig själv på sin födelsedag.

Men vänta nu, det står ju kvinnliga kompositörer. Män kan ju också vara kvinnliga. Då kanske vi får höra lite Chopin, Tjajkovsky och Satie under kvällen också?

Inte det? “Kvinnlig kompositör” står för kvinnokompositör, precis som “kvinnlig politiker”  betyder kvinnopolitiker, inte Cicciolina?

Aha, på det viset.

“Jomen, hur brukar det vara då? Orkestrar av idel män spelar musik av idel män!?”

Orkestrar med idel män, det lär inte vara lätt att hitta numera. Allt större andel av orkestermusiker är kvinnor.

Och se vem som sitter i publiken. Idel kvinnor! Musiken är inspirerad av kvinnor (musor), den är tillägnad kvinnor, ibland handfast ekonomiskt understödd av kvinnor (läs, Madame von Meck). Kvinnan är i hög grad närvarande i bilden; klassisk musik är ingen grabbgrej.

Sen har vi konsertens titel: All Women are Divine. Tja, vad ska man svara på det? Jag har flera förslag.

1) Jag känner några undantag.

Flera faktiskt. När jag tänker efter känner jag nästan inga kvinnor som jag vill kalla gudomliga. Men jag är, försöker vara, en nykter man som kanske saknar den rätta känslan för Myten. Myten om kvinnan, den gudomliga kvinnan, de gudomliga kvinnorna.

2) Utom mot varandra då?

Några av mina väninnor (ska de kallas “svikare”, “självhatande kvinnor”, eller bara extremt ärliga?) berättar att män kan vara taskiga mot dem, men det är inget mot vad kvinnor kan vara. Kvinnor kan — även det. Och vi förväntas svälja att de är perfekta, felfria och, ursäkta, gudomliga? I Sverige är kvinnor redan gudinnor, måste vi späda på ännu mer?

Nej, här ligger en hund av tveksamt kön begraven. Det som gör människor attraktiva och älskvärda är inte perfektion, fullkomlighet eller gudomlighet utan tvärtom imperfektion och mänskliga svagheter.

Sådana har kvinnan (naturligtvis) många av. Så vem försöker man lura här?

“Men vi pratar om KVINNODAGEN, din glädjedödare!!”

Okay! Så på min bemärkelsedag ska alla gå omkring och låtsas att jag är en GUD? Jag undanber mig sådana dumheter. Vore jag kvinna skulle jag på samma sätt undanbe mig att bli utmålad som gudomlig bara för att jag är född till kvinna. Jag skulle rodna under sminket.

I min värld är det inte vad du är född till (kvinna, homosexuell, adel) som är fog för stolthet, utan vad du GÖR — av ditt liv, dina gåvor, dina brister.

Som sagt, jag är nykterist och enligt vissa därmed diskvalificerad från att rätt förstå Kvinnomysteriet. Men en sak förstår jag, och känner igen: Chauvinism. Vare sig det handlar om nationer, religioner, individer eller ett helt kön. Refrängen är alltid en variation på temat “Vi är störst, bäst, och vackrast. Vi är Numero Uno, Guds utvalda favoriter.”

Om alla kvinnor är gudomliga, vad är då alla män? Mänskliga? Sekunda? Djävliga? Också gudomliga? Eller, vilket jag misstänker, rätt försumbara i landet Sverige, som alltmer känns som amazonernas land. (Läs Arne Jernelövs rapport “Amazonia” (HÄR) om ni fortfarande tror — som vissa i det starkt kvinnoemanciperade Sverige gör –  att kvinnan är “världens neger”.)

Så synd att förstöra en säkert fin konsert (många musikervänninor till mig deltar) med slikt PR-trams. Min lust att gratulera kvinnan — att dikta en sonett, att berätta om min beundran för Lili Boulanger — far ut genom fönstret av dessa dumma sofismer. Snacka om björntjänst.

Låt mig slutligen lämna ordet till Divine som har bett att få säga några ord.

All women are NOT divine. I am Divine! (And I´m a MAN .-)

Nytillskott till interjektionssamlingen

Jenus Kristus!!

Eller på norska:

Jenus Kristus!!

[Tillika en ny kategori i min blogg.]

Julbetraktelse

NYKTRA HÖRNAN (med alk-fri glögg): Vad handlar julafton om, egentligen?

Mat, julklappar, mat, sitta framför TV:n, julgran, mera mat, Kalle Anka! Kanske lite Jesus om det blir plats över. (Han fyller år! Det är därför det heter CHRISTMAS (Kristus mässa). Vissa slänger inte bara ut granen utan också Jesus. “Merry Mas” är den ateistiska varianten i tiden, fast det låter lite konstigt. “Merry Donald Duck” kan man väl åtminstone säga? Vi ska vara rädd om djuren, även de talande djuren.)

“Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul” lär länge ha varit om inte det mest sedda så det näst mest sedda programmet på svensk television. Enligt Wikipedia.

Wikipedia är en underbar sajt. Programmet “presenteras av den fiktiva figuren Benjamin Syrsa med hjälp av Tingeling, Musse Pigg och Pluto”. Vafalls? Benjamin fiktiv? Man lär sig något nytt varje dag.

Visste ni att Arne Weises äktenskap förstördes av Kalle Anka? Eller att programmet har gått varje år sedan 1959? Allt enligt detta outsiderperspektiv.

Jakten på den försvunna julen

Själv tittade jag också på Kalle på 1900-talet, men inte längre. Jag byter numera “Ser du stjärnan i det blå” mot  CowboyBengts låt med fina bastrummor.

Det behöver anläggas ett politiskt perspektiv också på saken: Som Bakpartist anser jag att att julklappen hör hemma på baken.

Klyftan växer

Ingen pratar vackert om klyftor.

Inga politiker förespråkar (verbalt!) större löneklyftor, och digitala klyftor (vissa stackare måste gå till biblioteket för att porrsurfa) betraktas (dvs.talas om) som ett stort ont.

Men det finns en klyfta som bara växer:

Privatlivsklyftan

Vissa (t.ex.politiker) blir alltmer skyddade av sekretess medan andra (vanligt folk, den stora majoriteten) blir alltmer avlyssnade och har mindre och mindre rätt att tala diskret anonymt med varandra. Detta trots att de förra — med deras större ansvar och större möjliget att göra skada — skulle behövas övervakas mer, inte mindre.

Jag skrev “trots att” men det ska kanske vara “just därför”.  Om jag ska göra något skumt vill jag förstås göra det i smyg.

Apropos sluttande som det talas om i DN-artikeln finns det ett fint ordspråk som alla kan lägga på minnet (dock inte dataminnet, där blir den upptäckt).

En Halloweensaga

Jag har ingen relation alls till helgen Halloween. Men jag kan berätta om en riktig rysare som ägde rum i USA för många år sedan.

Det hände sig på den tiden (1990) att New York skulle ordna parad, en Hallowen-parad. Jag bestämde mig för att följa den. Jag gick med paraden under flera timmar och såg festyra, dans, glamm och glädje.

Men en sak såg jag inte alls. Och det var det som var chocken för en som levt alltför länge i Sverige.

Jag såg inget fyllo!

Inte en enda berusad, raglande person så långt ögat nådde!!

När jag så återkom till Stockholm och åkte buss till min ungkarlslya, detta var en helg, kräktes en tonårsflicka över mina skor.

Då visste jag att jag var hemma igen

Okulturland

Vi behöver nya ord.

Somliga ser skapandet av nya ord som trams och oseriös lek. Inte alls. Det är en seriös lek.

Idag vill jag rikta lampan mot ordet “kulturland”, och mynta ordet okulturland. (Stavningskontrollen blinkar oroligt än så länge. Jag ska tipsa SAOL om ordet. De har tagit in konstigare rotvälska.)

Ett exempel på okulturland (kortform: O-land) är Sweden.

Ibland lever man i en verklighet där man ofta använder vissa ord, t.ex. filosofi (kärlek till visdom), men där den rådande vardagen är full av ordets motsats. Fast motsatsordet finns inte! Då får man uppfinna det.

Mitt eget förslag som motsatsord till filosofi är filofobi.

Jag vet att vissa har invändningar mot ordet. Se det som en förkortning — för filosofifobi. Alltså ovilja mot visdom, skräck för att tänka, kärlek till reflexen (kneejerk) på bekostnad av responsen.

Upprinnelsen till denna text var ett brev från en musikervän.

“Hur lyckas man med att kombinera kultur med inkomst/omsättning?

Måste man vara Justin Bieber? Eller dansa på scenen samtidigt som man sjunger pop-låtar.

Vet ej, men det är inte enkelt.

Evenemanget på XX i X-stad var plågsamt mycket jobb (sömnlösa nätter) och 0:- i lön.

Det var kul – gnäller inte, men kan kan inte försörja sig och sina barn på 0:- kronor.

Kanske därför jag åter har börjat söka programmeringsjobb, där betalar de för utfört arbete.”

Be prepared!

John Cages födelse för hundra år sedan (tiden går) fick mig att tänka på ris, höga risker, rishögar, en hög med ris, en risätande gris samt högriskfestivalen i Malmö.

Året var 2003. Eller kanske 2004? 2005…?

Programbladet var i alla fall fullt av stavrätt.

 Grattis, John Cage.

Jag har inget att säga så jag spelar det.

Friendly fire

Jag minns upptakten på Irakkriget. BBC sände direkt från marken och plötsligt dök det upp ett flygplan ovanför reportern och släppte en bomb på hans konvoj. Inte så konstigt i krig, men det var ett amerikanskt plan…

Detta har jänkarna eufemistiskt döpt till “friendly fire” — som om klumpighet och vänlighet vore samma sak.

Men detta händer inte bara i krig. Vi förväxlar ofta våra egna med fiendestyrkor, de som vill oss väl med de som vill skada oss. Hur skilja på dessa är en viktig fråga om vi inte vill navigera bort oss i livet.

Inte minst handlar saken om kritik. Den som påpekar dina fel och brister, är han vän eller fiende?

Det vore ju för dumt att skydda oss mot de eller det som vill oss väl.

Men ibland är elden verkligen “vänlig”. Om detta en gammal engelsk ballad:

In the night the fair maid
as a white swan appears.

She says: Oh, my true love,
quick, dry up your tears.

I freely forgive you,
I have paradise won.

I was shot by my true love
at the setting of the sun.

(Länk till film)

Vem vill du vara?

Du är ett slott och alla slottets invånare. Vad är du i varje givet ögonblick? Själva slottet, en statisk stenbyggnad, robust, orörlig, kall? Ett hjon som bara kan röra sig i de smutsiga källarutrymmena? Städerskan, som bara kommer in i sovrummet? Chefsbutlern, som kommer åt många men inte alla rum? Eller slottsherren som har nycklar till alla salar och total överblick över byggnaden?

Jag vill vara slottsherren.